Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Per Lindvall fortsätter sin djupdykning i domedagsprofeternas historia.

Domedagssiarna kan delas in i lite olika högar. Här finns hedgefondförvaltare som John Paulson, som gjorde grova pengar på att förutse den amerikanska subprimekrisen, och Jeremy Grantham, som dessutom tajmat dotcombubblan – om än ett år för tidigt. Schweizaren Marc Faber och amerikanen Peter Schiff kan kanske också räknas dit, även om de också har gjort sig mer mediala namn som kraschförutsägare.

I gränslandet mellan de som tjänat pengar på att placera i enlighet med sina profetior och på att skriftligen hittar vi även Nicholas ”Black Swan” Taleb och Pekingprofessorn Michael Pettis, som båda tidigare jobbat som framgångsrika ”traders” vid sidan av eller före sina akademiska och mediala framgångar med att prognostisera den ekonomiska utvecklingen.

I den mera akademiska ringhörnan hittar vi förstås ”Dr Doom” själv, Nouriel Roubini, som är professor vid Stern University i New York. Roubini har också jobbat som ekonom på IMF, Federal Reserve, Bank of Israel och på det amerikanska finansdepartementet under Bill Clinton.

Nouriel Roubini började under 2005 skriva om den spekulativa amerikanska bostadsmarknaden och i en IMF-rapport som publicerades 2006 skrev han om en förestående amerikansk bostadskrasch och finansiell härdsmälta. Det var träffsäkerheten i denna prognos som gav honom smeknamnet ”Dr Doom”, vilket senare utökats med tillnamnet ”permabear” då senare dystra prognoser inte riktigt har varit lika träffsäkra. Nouriel Roubini driver konsultfirman Roubini Global Economics.

En annan välkänd och framgångsrik bubbelvarnare är Nobelpristagaren Robert Shiller. I början av år 2000 publicerade han sin välkända bok med titeln ”Irrational exuberance” (ungefär irrationell överdrift), efter Fed-chefen Alan Greenspans utsaga om tillståndet på de amerikanska börserna i mitten av 90-talet. Shiller varnade i boken för dotcombubblan som började spricka samma år.

I uppföljaren som kom 2005 varnade Shiller för att en liknande och värre bubbla höll på att bildas på den amerikanska bostadsmarknaden. Robert Shiller har också med ekonomkollegan Karl Case tagit fram det välkända amerikanska bostadsprisindexet Case-Shiller Home Price Index.

En annan ekonom som tidigt varnade för den amerikanska boprisbubblan var den mer liberalradikale, i amerikansk bemärkelse, Dean Baker, som redan under hösten 2002 hävdade att det höll på att bildas en bubbla på den amerikanska bostadsmarknaden.

Bakers tes var att de nya och allt populärare innovationerna på finansmarknaderna, inte minst då så kallade CDOs (Collateral Debt Obligations) – det vill säga strukturer där man paketerade lån med olika risker, som så kallade subprimelån, skapade incitament till en mycket snabb kreditexpansion, men där den underliggande kvaliteten på lånen blev allt sämre. Dean Baker driver tillsamman med Mark Weisbrot tankesmedjan The Center of Economic Policy Research, (vilken inte ska blandas ihop med den europeiska Center of Economic Policy Research.)

En annan välkänd och både älskad och hatad bubbelvarnare är nobelpristagaren Paul Krugman. Han nosade upp såväl dotcombubblan, den amerikanska bostadsbubblan liksom även eurokrisen. Under de senaste åren har han med stor övertygelse och framgång prognostiserat att centralbankernas mycket stora penningpolitiska stimulanser, nollränta och stora penninginjektioner i from av så kallade kvantitativa lättnader, inte skulle leda till skenande inflation, snabbt stigande långräntor och därmed sammanhängande statsbankrutter och finansiella krascher.

Krugmans tes har varit att de mogna ekonomierna har hamnat i det som den brittiske ekonomen Johns Maynard Keynes benämnde likviditetsfällan. Det vill säga att centralbankernas ökning av penningmängden inte leder till att inflationen stiger, då många aktörer, såväl hushåll, som privata företag och även stater ändå vill öka sitt sparande, vilket sänker penningcirkulationen och den ekonomiska aktiviteten.

Paul Krugman studerade ingående den japanska och den asiatiska krisen och samlade de erfarenheterna i boken The return of depression economics 1999, där han pekade på att de ekonomiska förhållanden som rådde före och under 30-tals depressionen, med återkommande stora och svåra finansiella och ekonomiska kriser återkommit. Avregleringen av finansmarknaderna och globaliseringen av desamma hade ökat riskerna betydligt och beslutsfattare behövde åter lära sig sig de läxor som 30-talsekonomerna Keynes, John Hicks och Irving Fisher förmedlat.

 

Läs även del 1: Domedagsprofeter och domedagsprofitörer

Se även Veckomagasinet: Undergången kan vara nära

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.