Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Hög arbetslöshet, inflation och rusande oljepriser. Det blev till slut för mycket för USA:s ekonomi. Fogarna började knaka i den en gång så produktiva nationen, och när oljepriset mer än tredubblades kom bägaren att rinna över. Ekonomiska sanningar motbevisades, tusentals människor förlorade sina jobb och mellan 1973 och 1974 sjönk Dow Jones med hela 50 procent.

Från tillväxt till stagnation
Under 50- och 60-talen rullade USA:s ekonomi på som aldrig förr; baby-boomers och kapitalismens tid hade kommit. Efter andra världskriget hade USA tagit täten i världshandeln och med börsen steg i snabb takt. En allmän uppfattning var att de 50 största aktierna på New York Stock Exchange, ”The Nifty Fifty”, var oslagbara och helt enkelt inte kunde minska i värde. Optimismen var gränslös.

Men när Dow Jones nådde en ny all-time-high på 1 000, skulle världen komma att lida av ett helt annat börsklimat. Efter toppen år 1966 inleddes den mest utdragna björnmarknaden dittills och aktiepriserna rörde sig sidledes i närmare 20 år.

Varje gång investerarna återfick hoppet ”belönades” de genom att deras innehav bara sjönk ytterligare. Den värsta kallduschen ägde rum i mitten av 70-talet. Under 1973 och 1974 kom den redan svaga marknaden att drabbas av problem både på hemma- och bortaplan.

Nixon överger guldstandarden
I slutet av 60-talet började den positiva utvecklingen långsamt förändras. De amerikanska fabrikerna hade under 50-talet länge varit världsledande i både pris och kvalitet. Men i takt med att andra länder både i öst och väst reste sig ur ruinerna efter andra världskriget började europeiska och asiatiska fabriker kunna erbjuda liknande produkter men till lägre priser. Konkurrensen gjorde att USA:s industriella produktion successivt minskade. År 1971 upplevde stormakten ett handelsunderskott för första gången på 1900-talet.

Det är bakgrunden till att president Nixon 1971 valde att koppla loss dollarns värde från guldet – han övergav det så kallade Bretton Woods-systemet. Förhoppningen var att en billigare dollar skulle leda till minskad import och ökad export för USA. Samtidigt kunde Nixon betala av de massiva skulder USA hade ådragit sig efter Vietnamkriget. Nu kunde man trycka dollarsedlar utan att behöva direkt uppbackning i guld. Det visade sig bara vara en kortsiktig lösning som tillfälligt minskade skulderna något. Och trots beslutet att överge Bretton Woods förbättrades handelsunderskottet ändå inte.

Grundproblemet låg inte hos själva valutan. Nej,  USA tävlade mot billigare arbetskraft och billigare råvaror – helt enkelt mer produktiva ekonomier. Företag i USA, stora och små, hade svårt att konkurrera med resten av världen och arbetslösheten började öka. Det inflationstryck som hade byggts upp under efterkrigstiden fick fritt spelrum när Nixon övergav guldstandarden. Det var som att lyfta på ett lock och inflationen sköt snabbt i höjden.

Oljepriset rusar
USA:s ekonomi befann sig i en avkylningsfas, förvärrad av hög statsskuld, ökad global konkurrens, arbetslöshet och inflation. Det som till slut fick bägaren att rinna över var oljekrisen. I oktober 1973 valde USA att stödja Israel i det nyligen uppblossade så kallade Jom Kippur- eller Ramadankriget. De kom ut på den segrande sidan men eftersom motståndarna var en koalition av arabiska stater som kontrollerade en stor del av världens oljetillgångar, fick ställningstagandet andra följder. En månad efter krigsslutet införde arabstaterna ett oljeembargo mot västvärlden och priset på olja sköt i höjden. Embargot höll i sig till mars 1974. Under den perioden hade oljepriset stigit från 2,9 till skyhöga 11,7 dollar per fat. Den amerikanska ekonomin som var beroende av ett ”normalt” oljepris, led redan av låg efterfrågan och arbetslöshet. Oljekrisen försatte USA i chocktillstånd.

Sedan toppen 1966 hade Dow Jones redan fallit med 40 procent, men nu tog den onda spiralen ordentlig fart. USA drevs in i en fullskalig recession, inflationen rusade med över tio procent och arbetslösheten steg till nio procent. Situationen gick helt emot teorin kring Phillipskurvan som under efterkrigstiden hade betraktats som en naturlag. Att inflation och arbetslöshet steg samtidigt hade i princip aldrig hänt tidigare. Fenomenet fick benämningen stagflation.

Runt kvarteren slingrade sig långa köer till bensinstationerna. Grön skylt innebar att det fortfarande fanns bensin kvar, röd skylt att den var slut. I hopp om att försöka minska antalet röda skyltar utanför bensinmackarna införde vissa delstater system som gick ut på att man bara fick tanka varannan dag. De bilar som hade udda nummer på sina registreringsskyltar fick bara tanka på udda dagar och vice versa. De som hade råd skaffade en nummerplåt av varje sort.

”Varje dag kom man till kontoret, såg marknaden falla ytterligare en procent, och gick hem igen”

 

Sex år efter den första oljekrisen hade klassiska industristäder som Detroit och Chicago förlorat hälften av sina industrijobb. Dow Jones fortsatte falla och ”Nifty Fifty” var som bortblåst. Storbolag som Coca-Cola kollapsade från 150 till 45 dollar per aktie. Den kände investeraren Ralph Wanger vill helst glömma perioden. I en intervju med Jason Zweig säger han: ”Det var så smärtsamt. Varje dag kom man till kontoret, såg marknaden falla ytterligare en procent, och gick hem igen”.

Efter att ha rasat hela 50 procent sedan början av 1973, stabiliserade sig Dow Jones till slut i december 1974. Men efter några månader fortsatte index falla 30 procent till innan det äntligen vände. Först i slutet av 1980-talet hade kurserna återhämtat sig till nivåerna innan oljekrisen. Och det dröjde ända till 1995 innan Dow Jones handlades på 1966 års nivåer. Decenniet hade verkligen varit en utdragen björnmarknad som hade testat mångas tålamod.

Vi har alla mycket att lära från den här perioden, speciellt när börsen går så bra som den gör idag. Den viktigaste är nog: glöm aldrig att aktier kan underprestera under en mycket lång tid. Men att leva på hoppet om att vara mentalt rustad för den här typen av börsklimat räcker inte. Din portfölj måste vara välstrukturerad och verkligen matcha din risktolerans – du ska kunna behålla den både i bra och dåliga tider. Det är det som i slutändan kommer att skilja dig från den nervösa investeraren som bränner sig och aldrig återvänder.

Johan Fohlin

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.