Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Finansinspektionen vill skärpa kraven på amortering. Alla som i framtiden tar bolån på mer än 4,5 gånger årslönen ska betala av en procentenhet mer varje år på sitt lån. Men förslaget drabbar unga som ska in på bostadsmarknaden och äldre som vill investera för ett bra pensionärsliv.

Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen har tidigare propagerat för ett skuldkvotstak på sex gånger årsinkomsten. Nu är förslaget omarbetat och taket har i stället blivit kraftigare amorteringskrav vid en nivå på 4,5 gånger årsinkomsten.

Motivet är att minska hushållens sårbarhet vid framtida högre räntelägen. Men frågan är om FI tänker rätt. Och om FI tänker mer på sitt stabilitetsuppdrag än på sitt konsumentskyddsuppdrag. Tyvärr är det inte första gången vi ser hur svårt det är att sitta på de båda stolarna samtidigt.

Syftet är gott – dämpa boprisrallyt, minska människors sårbarhet och minska risken för att räntehöjningar stramar åt den allmänna konsumtionen men ökad arbetslöshet och andra samhällsproblem som följd.

Men det är sällan bolånetagaren som hamnar hos Kronofogden med sina skulder. Inte ens under finanskrisen i början av 90-talet var det många bolånetagare som inte klarade av de tvåsiffriga räntorna. Vi drar istället in på annat och det ökar arbetslösheten och är därmed makroekonomiskt skadligt.

Det som får hushållen att krokna är oftast dyra blancolån. Ett lån på 200 000 kronor med 20 procents ränta kostar 40 000 kronor om året (netto 28 000 efter avdrag). För samma summa går det att betala ett bolån på 2,65 miljoner kronor. Alltså mer än tio gånger så mycket i bolån som i blancolån. Det är inte lånets storlek som är det stora problemet utan räntekostnaden. Därför borde FI fokusera mer konsumentskyddet när det gäller blancolån, som kan ha hur höga räntor som helst.

I Anna Hedborgs skuldutredning (SOU 2013:78) syns tydligt två typer av låntagare, de med bolån och de utan. De utan bolån har ofta andra, stora lån och är mycket sårbarare än bolånetagarna. Det var också tydligt att de med stora bolån också till största delen har stora inkomster och goda marginaler.

En annan anledning till att vara kritisk till ytterligare ett krav, förutom amorteringskravet och lånetaket på 85 procent, är att det drabbar de som behöver komma in på bostadsmarknaden. Redan i dag ser vi hur priserna stiger på bostäder på mindre högskoleorter när unga väljer bort storstadsuniversiteten på grund av bostadsproblemen. Och många tvingas tacka nej till jobb i storstäderna efter utbildning för att de inte får låna de stora summor som krävs. FI skriver också om det nya förslaget att det främst påverkar nya låntagare i Stockholm och Göteborg, främst yngre hushåll med endast en vuxen samt hushåll med höga inkomster.

FI menar att kraven de ställer pressar ner bostadspriserna, och det stämmer. Men frågan är till vilket pris. Att begränsa möjligheten att efterfråga en vara ger den effekten, men ett ökat utbud gör det också. Åtgärder för större rörlighet på bostadsmarknaden är dessutom mer angeläget och bör också leda till lägre priser.

När jag är ute och ”pratar pensioner” diskuterar vi ofta hur pensionen ska räcka och olika sätt att fylla på kassan. Ett råd jag brukar ge är att utnyttja rotavdragen till att skapa en uthyrningsdel i villan. En minitvåa kan ge en mycket bra extra inkomst som pensionär. De allra flesta vill kunna bo kvar när de äntligen får tid att njuta av trädgården.

Men det nya kravet på amortering blir det tuffare ekonomiskt för den som lånar för att investera i sin bostad. I FI:s förslag är det bara inkomst av arbete och pension som räknas, inte inkomst av kapital som uthyrning är.

Frågan är varför det inte räcker med som det är i dag om vi ser till konsumentskyddet. I dag ska bankerna pröva lån enligt konsumentkreditlagen och utgå ifrån låntagarens betalningsförmåga. Bankerna har vanligen ett tak på fem-sex gånger årsinkomsten före skatt. Men det finns en flexibilitet. Ombyggnaden för uthyrning kan vara ett sådant fall. Ett annat fall kan vara småföretagaren som tar ut en del av sin inkomst i form av utdelning från sitt aktiebolag.

Bankerna räknar också med att hushållet ska klara en betydligt högre ränta, ofta 5-7 procent. FI har tidigare presenterat resultat från stickprovskontroll av bankernas utlåning och den har visat att bankerna sköter sig och säger nej när betalningsförmågan inte räcker till. Fler stickprovskontroller kan vara ett sätt att se till att människor inte lånar mer än de klarar av. Om en bank lånar ut mer än de borde till någon är det banken som ska stå till svars inför FI och även kunna straffas.

I dag är amorteringskravet en procent för lån som är 50-70 procent av bostadens värde. Över 70 procent är kravet två procent. I det nya förslaget vill FI lägga på en procentenhet på alla lån som motsvarar mer än 4,5 gånger inkomsten. Den med en belåning över 70 procent och ett lån på mer än 4,5 gånger årsinkomster ska alltså amortera tre procent av lånet varje år.

Enligt FI:s senaste bolåneundersökning är det 15 procent av alla bolånetagare som har lån som är på mer än 4,5 gånger årsinkomsten.

Det vanskliga med absoluta gränser är att de föder sätt att kringgå dem. Jag kan som småföretagare raskt hitta ett par vägar runt det nya förslaget i det fall jag behöver ta ett nytt stort lån.

Flexibla gränser med skarp övervakning av FI kan däremot ge större förståelse. Det gör att konsumenterna känner sig trygga. Den som lånar ut för mycket och på fel grunder ska sättas åt. Men att sköta övervakning är kanske ett tråkigare jobb än att skriva nya lagar.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.