Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

I bostadsdebatten kommer ofta frågan om hyresreglering upp och det är rena skyttergravskriget mellan hyresgäster och marknadsförespråkare.

Det byggs inte tillräckligt med hyresrätter och det är i stort sett omöjligt att komma in på hyresmarknaden i storstäderna utan lååååång väntan. Dessutom frodas en svartmarknad.

I Assar Lindbecks bok ”Ekonomi är att välja” hittar jag förklaringen till dagens hyresreglering. Det handlar om krig – andra världskriget. Den hyresreglering vi har i dag infördes 1942, som en av många regleringar under brinnande krig i Europa.

På femtiotalet började några ekonomer ifrågasätta om inte bostadsbristen kunde bero på att hyrorna inte sattes av marknaden. Men den allmänna bilden då var att bostadsbristen berodde på för lågt byggande.

Känns det igen? Problemen på hyresmarknaden var också allmänt kända – svarta kontrakt, byteshandel med kontrakt och svårigheter att flytta med resultatet att många människor antingen bodde för stort eller för trångt samt slitna lägenheter när det inte lönade sig för värdar att renovera.  Nu pratar vi alltså 50-talet.

I början av 60-talet skrev Lindbeck tillsammans med några andra boken ”Bostadsbristen – en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden”. Slutsatsen var att det var omöjligt att avskaffa bostadsbristen utan att först avskaffa hyresregleringen.

Det skulle innebära att pengar omfördelades från hyresgäster till fastighetsägare och att hyrorna skulle stiga med i snitt 25 procent. Det gick att motverka med till exempel en extra fastighetsskatt eller andra skatter och bidrag.  Det fanns också idéer om stegvisa förändringar.

Gunnar Sträng

Gunnar Sträng

I mitten av 60-talet tillsatte statsminister Tage Erlander en grupp, där Lindbeck ingick, som skulle arbeta fram olika alternativ till hur hyresregleringen skulle avskaffas. Men enligt Lindbeck ingrep finansminister Gunnar Sträng, som var rädd för att högre skatt för fastighetsägarna skulle ge högre hyror och det skulle bli regeringens fel.

Då la sig folkpartiledaren Bertil Ohlin i frågan och tyckte att det var rätt med skattehöjningar för fastighetsägarna. Erlander ville inte tycka som Ohlin och gå emot Sträng, så han backade.

På 60-talet fick vi miljonprogrammet med stora subventioner som gjorde att bostadsbristen försvann. Men när efterfrågan var mättad var det inte lönt att bygga mer och med tiden var bostadsbristen tillbaka.

 

1975 ersattes hyresregleringen av bruksvärdesprincipen som också är en form av hyresreglering. Hyror i privatägda fastigheter får inte vara högre än hyresnivån i de kommunala bostadsbolagen. 2010 luckrades principen upp när även läget får spela in i hyressättningen.

I dag ser vi hur hyrorna stiger mer på attraktiva orter. Men fortfarande är det mer lönsamt att bygga bostadsrätter än hyresrätter. Och vi har kanske Europas sämsta möjligheter för den som föredrar att bo i en hyresrätt. Unga människor tvingas köpa sin första bostad och nu kläms de åt med bolånetak och amorteringstvång.

Allt kan kanske inte lösas med avreglering parerad med skatter och subventioner. Men det känns som det är dags att damma av utredningen från 1963. Nästa år är det 75 år sedan den tillfälliga krigsåtgärden infördes.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.