Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Med jämna mellanrum kommer nya skatteutspel. Senast är det KD:s förslag om att ta bort ”pensionärsskatten” och täcka kostnaden på 14 miljarder med höjd moms.

I grunden handlar frågan om alla ska ha samma skattesats eller inte. Men lika skatt för alla är något vi aldrig haft och troligen aldrig kommer att få.

I dag har vi flera olika skattekolumner för olika åldrar och olika typer av inkomster. Vid exempelvis en inkomst på 15 000 kronor i månaden kan skatten 2017 bli allt mellan 1 213 och 4 235 kronor, enligt Skatteverkets tabeller (tabell 34).

Lägst skatt, 1 213 kronor, betalar den som har arbetsinkomst och är född till och med 1951.

2 983 kronor betalar den som har arbetsinkomst och är född 1952 eller senare.

3 213 kronor betalar den som har en pensionsinkomst och är född 51 eller tidigare.

Och 4 235 betalar två grupper, de som är födda 1938 eller senare och får pensionsgrundande ersättningar som a-kassa, arbetsskadelivränta samt gruppen födda 1952 eller senare som får pensioner.

I dag har vi alltså två olika ”pensionärsskatter”, eller rättare sagt skatter på pensionsinkomster, och det är stor skillnad mellan dem, i det här fallet ungefär 1 000 kronor per månad. Men den ”pensionärsskatt” som omtalas i debatten är den lägre av dem, den för alla som är födda 1951 eller tidigare, alltså de som fyllt 65 år.

En sänkt ”pensionärsskatt” skulle också göra avståndet ännu större till dem som betalar den högsta skatten, de som är arbetslösa eller arbetsskadade. Och vi kan notera att ännu har inget hörts från politiker och debattörer om ”den orättvisa skatten på arbetslösa och sjuka”.

KD var med i den alliansregering som genomförde jobbskatteavdraget. Syftet med sänkt skatt på arbetsinkomster var att öka incitamenten för människor att arbeta och det är bra för hela samhället om fler arbetar. KD:s nya utspel är med andra ord tvärtemot den tidigare förda politiken.

Begreppet ”pensionärsskatt” är dessutom grovt missvisande. Det har aldrig införts någon högre skatt på pensionärer eller pensionsinkomster. Effekten kom av att skatten på arbete sänktes i och att jobbskatteavdraget infördes. Sedan dess har även skatten på pensionsinkomster för alla som fyllt 65 år sänkts. Dessutom är det, som sagt, inte skatt på pensionärer som avses utan skatt på pensionsinkomster. Pensionärer som har arbetsinkomster har dessutom den lägsta skatten i och med det utökade jobbskatteavdraget för alla födda 1951 och tidigare.

Vad finns det då för alternativ?

En modell skulle kunna vara att ha lika skatt för alla men skillnad i avdragen. I många länder finns någon form av förvärvsavdrag. Det ska täcka eller bidra till de extra kostnader den har som arbetar har i. Här kan diskuteras om den ska vara lika för alla utifrån arbetstid eller om även inkomstnivån ska styra förvärvsavdraget.

Avdrag har vi haft mer av tidigare i svensk skattepolitik. Förr fanns större möjligheter till avdrag mot arbetsinkomster. I många år i mitten på 90-talet var jag med på Aftonbladet och gjorde de stora deklarationsbilagorna som var storsäljare. Då fanns det deklarationshjälp, i stort sett i varje gathörn, för den som ville hitta avdrag.

I dag finns inte längre avdrag för till exempel a-kassa och fackföreningsavgift, vilket är en stor utgift för många. En handelsanställd med en lön på 21 100 kronor i månaden kan betala över 6 000 kronor om året i fackföreningsavgift.

Andra avdrag ”för inkomstens förvärvande” har fått ett fribelopp på i dag 5 000 kronor. Det innebär att den som arbetar själv får stå för de första 5 000 kronorna av kostnader. Det kan vara skyddsutrustning, arbetsredskap, facklitteratur och annan nödvändig utrustning som arbetsgivaren inte står för.

Reseavdraget har också försämrats under åren. Det är i praktiken Stockholms kollektivtrafik som styr, det vill säga det finns ett fribelopp som motsvarar SL:s månadskort för elva månader. Den som arbetar får alltså stå för resorna själv. Det är bara kostnaderna över fribeloppet som är avdragsgilla. Från och med inkomståret 2017 är fribeloppet höjt från 10 000 kronor till 11 000 kronor.

När avdragen försvunnit har det i realiteten mindre kvar av arbetsinkomsten.

Ett alternativ är lika skatt för alla.

Skulle skatten bli lika för alla skulle det bli mer fördelaktigt att leva på andra ersättningar än lön, eftersom den som arbetar har fler utgifter. Detta skulle gå emot arbetslinjen som i stort sett alla politiker säger sig vilja främja.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att pensionssystemet är ett pay-as-you-go-system, vilket betyder att dagens pensioner betalas med pengar från alla som arbetar i dag. Låg sysselsättning ökar risken för att den så kallade bromsen slår till med sänkta pensioner. Även dagens pensionärer tjänar alltså på att det finns stimulanser som gör att människor vill arbeta. Tillväxt betyder också god ekonomi för staten och det är via statskassan som garantipension och bostadstillägg betalas.

Om vi skulle ha, som i första alternativet, lika skatt för alla och få tillbaka olika avdrag skulle kanske rättvisan mellan olika grupper öka på pappret. Men frågan är om vi vill tillbaka till den gamla avdragsjakten. Skatteverket skulle få en mycket större arbetsbörda och det skulle bli en ny orättvisa mellan dem som kan hitta passande avdrag och de som inte orkar, kan eller vill göra det.

Och alternativ två, lika skatt och inga avdrag är det nog ingen politiker som tror på. Det skulle göra det mer lönsamt att leva på bidrag än att bidra med eget arbete.

Därför finns det all anledning att vara vaksam när olika partier kommer med sina utspel om inkomstskatterna. Det går helt enkelt inte att hitta ett optimalt system. Lite orättvisa får vi nog alltid räkna med. Frågan är var vi hittar den bästa balansen.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.