Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

De bör inte ha något att hämta. Riskkapitalfondernas inhopp i skogsbranschen har varit lika dåliga – om inte sämre – än branschens egna strukturgrepp. Och livförsäkringsbolag är knappast rätt ägare till skog, som inte är någon säker realränteobligation.

Enligt hyfsat samstämmiga uppgifter så ska ett konsortium bestående av riskkapitalfonden Nordic Capital, Skandia Liv och den finska Dasos ha lagt ett bud på rest- SCA, efter att skogskombinatet delats upp i en hygiendel och en skog- och skogsindustridel. Det hela känns som en Stureplansprodukt från en ganska tröttkörd riskkapitalfond, ett livbolag stressat av nollräntor och en ganska blygsam finsk fondförvaltare, som tror sig kunna paketera och krama ut mervärden ur sina fonders skogar som nuvarande ägare inte förmår.

Detta konsortium är knappast rätt ägare till de kvarvarande delarna av SCA, även om kanske aktieägarna i SCA skulle kunna tjäna en slant på deras räkneövningar.

Vi kan börja med förutsättningarna för riskkapitalfonden Nordic Capital. Det är nya tider för riskkapitalfonderna. Deras tidigare framgångar stavas som nummer ett och två hög belåning och kontinuerligt fallande räntor.  Den andra kryddan i deras generella anrättning har varit att konsolidera företag och branscher. Det vill säga bygga prisledarskap och oligopol.  Men som alla allkryddor så blir de lätt en del i varje företags kryddställ.  Det är helt enkelt inte lika lätt längre att generera den överavkastning som de gjort tidigare.

Att riskkapitalfonderna avkastningsmässigt har fått se sig slagna på fingrarna av fastighetsbranschen, som inte brukar karaktäriseras som de vassaste knivarna i det finansiella kirurgskåpet, har också gjort att skimret har falnat. Skatteplanerande på kanalöar och luxemburgska räntesnurror har också tärt på deras renommé.

Att Nordic Capital nu vill tugga i sig de skogsindustriella delarna av SCA känns smått desperat. Skogsindustrin har det generellt mycket tufft. Tryckpappersdelen, där SCA sitter kvar med Ortviken, är inne i en dödsspiral.  Linerbruken och massabruket i Östrand går lite bättre, men rörelserisken är fortsatt mycket hög, varför de inte tål särskilt hård belåning. Sågverken går upp och ner, men har aldrig genererat någon överavkastning att tala om. Dessutom fungerar inte konsolideringstricket i skogsindustrin. Den amerikanska riskkapitalfonden Cerberus försökte sig på att konsolidera den amerikanska journalpappersbranschen, där de även köpte Stora Ensos amerikanska delar. De nådde en marknadsandel på över 60 procent, men kunde ändå inte kontrollera prisutvecklingen. Det hela slutade med ett rejält brak.

Massasidan är ytterst fragmenterad och det finns heller inget som talar för att konsolidering är en bra övning. Lönsamheten i skogsindustrin handlar i stort sett endast om att ligga lägst på kostnadskurvan för de enskilda bruken.

Och så har vi den så kallade realtillgången skogen och dess lämplighet för ett livförsäkringsbolag. För det första är värdet på ett skogsinnehav av SCAs storlek, totalt 2,9 miljoner hektar varav 2 miljoner hektar produktiv skogsmark, helt kopplad betalningsviljan och betalningsförmågan för timmer och massaved. Energisortimentet är en restprodukt med mycket lågt ekonomiskt värde för skogsägarna för tillfället, och det är svårt att se någon ljusning vid horisonten, även om man kliver upp ovanför skogsodlingsgränsen.

De sjunkande och mycket låga räntorna har visserligen gjort att värdet på kassaflödet på skogen har kunnat diskonteras till mycket höga tal. Glädjebud från LRF Konsult om att skogsägande har varit lönsammare än börsen, ska tas med en rejäl nypa salt. I synnerhet om man ska betrakta en gigant som SCA.

Man kan fråga sig hur stabilt detta kassaflöde verkligen är. För det första förutsätter värdet att det finns en industri som har betalningsvilja och betalningsförmåga. Transportavstånden i Norrland är mycket långa och känsliga för industriella strukturgrepp (det vill säga nedläggningar). Det är bara att titta på prisutvecklingen på massaved i Norge, där industrin snart är avvecklad, för att få lite förståelse för prisdynamiken.

Avverkningskostnaderna är dessutom mycket högre än i södra Sverige och den skogliga tillväxten är klart sämre. Betänker vi att massavedspriset har visat en nominellt fallande utveckling sedan 1970-talet, att timmerpriserna realt också har sjunkit över tid och att det inte finns så mycket mera att hämta från att sänka kostnader, så blir det inte så ljust. Skall man vara krass så är skogsodling i större delen av Norrland en förlustaffär, där det egentligen inte går att räkna hem skogsvårdsåtgärder som markberedning, plantering, röjning och förstagallring. Och utan skogsvård ingen timmerskog, och utan timmer inget rotnetto.

Tittar vi på det växande förrådet av stående skog i Sverige så kan vi se att virkesuttaget kan ökas väsentligt om 20 år, då 1960- och 1970-talets kalhyggen börjar komma upp i avverkningsmogen ålder. Det talar för att den fortfarande gällande lagen om utbud och efterfrågan kan göra att prisutvecklingen kan bli kämpig för skogsägarna. Slutsatsen är att SCAs skogar inte är någon lågrisktillgång.

Nej, det mesta talar för att hålla ihop Gammel-SCA och kanske låta Fredrik Lundberg kasta in några tallfrön från sitt skifte, Holmen, för att få till en långsiktig och lågbelånad enhet som kan ta sig an dessa utmaningar.

 

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.