Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Min kamrat Johan hade en riktig ungkarlslägenhet. En halvdöd pelargon, datorn på hedersplats i hemmet, gardiner som såg ut att vara uppsatta med häftpistol.

Han hade en egendomlig passion för fula men lite småroliga möbler i teak och svartplastad ståltråd. Stringhyllor, telefonbord, bokhyllor, sideboards. Han köpte dom för 50 kronor styck på närbelägna Myrorna. Möbler som ingen ville ha, kanske var det lite av en kulturgärning. Men han tycket att dom var snygga.

Nu kostar samma möbler 5 000 i de antikaffärer som ligger på och runt Skånegatan i Stockholm. 50-talets fulmöbler har blivit finmöbler i de allt dyrare bostadsrätter som numera finns i det gamla fattigområdet på Södermalm.

Själv tycker jag fortfarande att de är ganska fula men småroliga, men skulle aldrig drömma om att betala fem slängar för min barndoms vardagsmöbler.

Annat är fortfarande föraktat, misstrott och avskytt.

Jag hade en fantastisk artonhundratalssoffa i med intarsia. Den var stor, mycket stor, och kunde med lätthet rymma fem sittande.

Men den blev till sist för stor. Jag försökte sälja den, 700 kronor, 400 kronor, skänkes mot hämtning. Inget fungerade.

Till sist hamnade soffan i grovsoprummet. Ingen vill ha en soffa från förra sekelskiftet.

Det trots att den var byggd för evigheten och hade en patina som gjorde att den aldrig blev sliten, bara mer patinerad.

Matbordet har jag kvar. Det har så många skavanker att en repa till knappast syns. Det går att använda det för att snickra eller löda utan att det går att urskilja några extra märken efteråt.  

Flinar för mig själv när jag går förbi möbelaffären med ett nytillverkat och industripatinerat grovt träbord i skyltfönstret. På prislappen står det 12 000 kronor.

Så mitt stalltips är: Köp möbler från förra sekelskiftet.

De kostar nästan ingenting, tål allt och är funktionella. Och vem vet, rätt vad det är så svänger kanske modet, som det gjorde med de smäckra teakmöblerna från 50-talet. De lär i vart fall hålla fram till nästa sekelskifte.

Kamraten Johan har numera familj och barn och bor i en villa i Nacka.

Hur det gick med hans samling av teakmöbler vet jag inte, men jag hoppas att dom har en hedersplats.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.