Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Denna vecka finns två stora ekonomiska frågor på bordet. Båda påverkar våra plånböcker på olika sätt. Frågan är vad som gynnar hushållen på längre sikt. Är det om staten lånar mer pengar eller är det om Riksbanken pumpar ut mer pengar?

Redan på tisdagen förra veckan meddelande Riksgälden att beskedet om statens lånebehov kommer först på onsdag denna vecka, den 28 oktober. Orsaken var beskedet från Migrationsverket som kom någon dag senare och pekar på 140 000-190 000 asylsökande under 2015 och 100 000-160 000 under 2016.

Flyktingmottagandet kommer, enligt Migrationsverket att kosta långt mer än vad som finns med i regeringens budget för 2016. Prognosen på 31 miljarder ser ut att bli 60-70 miljarder. 2017, 2018 och 2019 behövs ytterligare ungefär 60 miljarder per år.

Frågan är hur det ska betalas – åtstramningar, skattehöjningar eller lån? Finansminister Magdalena Andersson gav i veckan som gick beskedet att det lutar åt åtstramning och lån i första hand och inte åt skattehöjning. Men detaljerna kommer senare.

Riksbanken har länge försökt få fart på inflationen genom att sänka reporäntan och köpa in statsobligationer. I nästa steg blir det bostadsobligationer. Lägre kostnad för lån och mer pengar ut i samhället är stimulanser som förhoppningsvis ska driva upp farten i ekonomin och med tiden ge en inflation kring två procent. Men hittills har det inte riktigt blivit som skolböckerna lärt oss.

Frågan är hur Riksbanken nu agerar. Besked får vi också på onsdag, den 28 oktober. Mycket talar för att det blir ytterligare penningspolitiska åtgärder.

Det får mig att fundera över vilka likheter och olikheter som finns när det gäller om staten ökar upplåningen utomlands och om Riksbanken köper obligationer. Båda åtgärderna får effekt i form av mer kapital ut i samhället. Båda är alltså stimulerande i ekonomin. Är det ena sättet bättre än det andra?

Hur påverkar det sparandet? Riksbankens expansiva penningpolitik har hittills inte gett avsedd effekt på inflationen. Däremot har priset på reala tillgångar, främst aktier och bostäder stigit. Förhoppningsvis har en del pengar via aktiemarknaden gått till investeringar, men av delårsrapporterna att döma går också en stor del till aktieutdelningar. Och det blir i sin tur, om vi förenklar, pengar som hamnar på sparkonton och fortsätter att driva på priserna på reala tillgångar.

Om staten lånar utomlands för att betala för asylmottagning och integration är det troligt att dessa pengar får stor spridning i samhället. Det ger ökad konsumtion, ökat bostadsbyggande, utbyggd undervisning och mycket annat. En och annan krona hamnar säkert hos något bolag och blir till aktieutdelning, men det mesta blir konsumtion och investering och inte sparande.  Johan Schück skrev i Dagens Nyheter i fredags att vi bör betrakta kostnaderna som en långsiktig investering och att det därför kan vara lämpligt att låna till kostnaderna i detta läge då räntorna är låga, den svenska staten har högsta kreditbetyg och statsskulden tillhör de lägsta i Europa. Gör vi det får vi också en viss konjunkturstimulans, särskilt om pengarna används till produktiva satsningar som bostadsbyggande och utbildning.

Allt kan dock inte räknas som investeringar. Hur mycket som blir konsumtion och hur mycket som kan räknas som investering går inte att svara på idag. Det är om kanske 20 år som vi har facit. Gav satsningarna människor möjlighet att komma in i samhället, tjäna pengar och betala skatt i en omfattning som i längden gynnar ekonomin var det kloka investeringar. Spenderas pengarna oklokt, hamnar i ett fåtals fickor och passiviserar människor var det tvärtom. Fel använt kan det till och med generera ökade kostnader i framtiden.

Flerpartiuppgörelsen som presenterades i fredags är i mångt och mycket ett antal steg mot kloka investeringar. Blir det mesta som tänkt är vi kanske till och med med om vår tids bästa investering.

Fler människor innebär fler som delar på de framtida bördorna. Fler som betalar skatt och som bidrar till välståndet.

Eller som historikern Dick Harrison skrev i Svenska Dagbladet den 11 september i år:

”De största invandringsvågorna till Sverige har sammanfallit med de epoker då riket utvecklats allra mest. Historien ger oss inga rimliga skäl att betrakta immigration som ett problem – tvärtom kan dess betydelse för vårt välstånd knappast överskattas.”

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.