Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Tillfället gör tjuven brukar det heta. Rådet är att inte lämna fältet öppet och därmed locka till brott. Men i ett annat sammanhang kan jag se en parallell situation.

En i princip fri kreditmarknad kan locka till aktion. Inte brottslig, men ibland olämplig. För den egna individen och för samhället.

Det är lätt att bli hemmablind och tycka att det är naturligt att vi kan ta lån när vi vill och hur mycket vi vill. Visserligen med begränsning, konsumentkreditlagen ställer krav på kontroll av att vi har ekonomi att betala tillbaka lånet. Men vi har ändå fått rätten att ta besluten i vår egen hand. Så har det inte alltid varit och så är det inte överallt ens idag.

Efter en mycket intressant och givande resa till Kuba återkommer jag till detta perspektiv på att låna. Hushållen på Kuba kan inte ta lån. Så enkelt är det, även om de i ett avseende står i skuld. Nämligen till långivaren staten.

De hus kubanerna bor i ska avbetalas i 20 år genom avdrag på lönen. När perioden är slut blir de ägare till sina hus. Så berättar vår guide om situationen på den karibiska ön. Men det är inte lån i den bemärkelsen vi tänker på, med skuldebrev och möjlighet att välja långivare och bindningstid på räntan.

Man har heller inte sparkonton eller kreditkort. Det är pengar i handen som gäller.

I Sverige hade vi en kreditmarknad som inte medgav hur stor utlåning som helst ända fram till mitten av 80-talet. Utlåningen var reglerad till både volym och pris. Då hade hushållen ändå möjlighet att välja bank. Det gick också att få kontokredit, eller checkräkningskredit som det hette, sparlån som innebar att om du sparar först kan du få låna ett visst antal gånger det du sparat och det fanns exempelvis avbetalningslån.

Marknaden var trots det säljarens och det fanns knappast annonser om lån i tidningar och på reklampelare. Det behövdes helt enkelt inte. Hushållen var försiktiga med att ta lån. Räntesatserna var också höga och räntan dryg att betala.

Efter avregleringen har kreditmarknaden exploderat, även om det tog lite tid. Reklamen dröser numera över oss i mejl, brev och annonser. Pengar är på så sätt ingen riktigt begränsad resurs, möjligheten att ta lån är närmast oändlig. Och så lockande. Speciellt om man sitter i en besvärlig situation. Tillfället gör gäldenären. Vad är väl ett lån på 100 000 kronor? Eller att höja ett bud på villan med ett par hundra tusen? Kostnaden känns inte betungande.

Men lån ska betalas tillbaka. En bra jämförelse är att räkna på vad det tar av budgeten om man skulle ha sparat ihop pengarna i stället. Något som känns betydligt svårare att åstadkomma.

Lösningen är inte att hindra hushåll helt att ta lån. Ett samhälle har svårt att växa utan möjlighet att med privata lån investera och bygga verksamheter och även i viss mån konsumera, till exempel boende. Till en del ändamål är det svårt att i förväg spara ihop till hela investeringen. Därför är lån ett bra redskap för att jämna ut inkomster över tid.

Pendeln har svängt rätt ordentligt. Och det gäller inte minst våra attityder. Från att vara i det närmaste rädd för att ta lån är det nu helt ok att stå i skuld. En förändring som i grunden är sund. Det finns ju ingen moral i att ta lån eller inte, men det finns en risk om man inte inser hela konsekvensen av skuldsättning.

En risk för individen att hamna i ett svårt läge och en risk för samhället att skulderna blir som en gökunge i boet.

Att diskussionen om begränsningar av skuldsättning kommit igång på allvar är bra. Än bättre om det skett i tidigare läge och med bättre fungerande bostadsmarknad. I dag är det svårt att införa begränsande regler. I dag behövs snarast mer av attitydförändring. Attityder förändras långsamt. Attityder påverkas av föredömen. Politiker och företagsledare kan vara föredömen. Finns viljan där?

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.