Arv jämnar ut skillnaderna i tillgångar mellan människor och minskar därmed klyftorna i samhället. Men arvsskatt gynnar de redan rika. Det visar färsk svensk forskning.

Vi brukar tala om att allt färre äger allt mer. En av förklaringarna brukar vara att rika får stora arv från äldre generationer, vilket ger en större förmögenhetskoncentration.

Det är så den diskussionen om förmögenhetsklyftor har gått. Bland andra fick den franske forskaren Tomas Piketty stor uppmärksamhet kring detta med sin bok Kapitalet i det 21:a århundradet, som kom för ett par år sedan. Vänsterpartiet har inför budgetförhandlingarna upprepat kraven på återinförande av arvsskatt och förmögenhetsskatt. Men regeringen säger nej.

Nu visar ny svensk forskning att arv är bra om man vill utjämna skillnaderna i samhället. Men arvsskatt är dåligt.

Arv gör att förmögenheter får bättre spridning och minskar därmed förmögenhetskoncentrationen. Det är Mikael Elinder, docent och lektor, och Oscar Erixson, fil dr och forskare, vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala Universitet samt Daniel Waldenström, professor och verksam vid Paris School of Economics som står bakom den nya studien. Forskningen refereras i Ekonomisk Debatt 1/2017.

Tidigare studier, som visat på att arv ökar koncentrationen, har byggt på simuleringar. Den nya studien är på faktisk svensk data från arv efter personer som avled 2002-2004. Sedan har dessa uppgifter kopplats till deklarerade tillgångar hos arvingarna. Forskarna har både undersökt hur arven fördelats i förmögenheten och vilken effekt de fått på bland annat sparande och konsumtion.

För att mäta spridning i förmögenhet används ginikoefficienten. Den anges alltid i ett värde mellan noll och ett. Är den noll har alla lika mycket, är den ett har en person allt.

Innan arven var den 0,80 hos arvingarna men efter arven sjönk den till 0,75. Det blev alltså en markant större utjämning av förmögenheter. De med stora skulder påverkades inte så mycket av arv men för dem med små tillgångar fick arven stor betydelse.

Delas arvtagarna upp i tiondelar visar studien att i den fjärde tiondelen dubblades tillgångarna genom arvet. För den tionde tiondelen, de rikaste, fick arvet knappt någon ekonomisk betydelse och förmögenheten ökade bara med tre procent. Detta, menar forskarna, är förklaringen till att arv har en utjämnande effekt.

Vi tänker ofta på arv som något som handlar om mycket pengar. Men undersökningen visar att det är få dödsbon som har tillgångar på mer än en miljon. Medelvärdet är 230 000 kronor och medianen 80 000 kronor (mittersta värdet, därmed påverkar inte några få höga arv som vid ett medelvärde).

De flesta som ärver är mellan 50 och 70 år och medelåldern är drygt 54 år.

I studien undersöktes också hur arvet hanterades. Den enkla slutsatsen är att fattiga arvingar spenderar arvet medan de rika sparar det. Den fattigaste tiondelen har bara drygt 40 procent kvar efter ett år medan den rikaste tiondelen har kvar i stort sett allt. Hade alla sparat sina arv hade förmögenhetsspridningen alltså blivit ännu större.

Forskningen visar också att arvsskatten, som fanns under den undersökta perioden, ledde till ökade förmögenhetsklyftor. Arvsskatten fick alltså motsatt effekt jämfört med arv. Förklaringen är att de med små tillgångar fick betala relativt mycket skatt på sina arv, medan skatten för de förmögna som ärvde var försumbar i förhållande till deras tillgångar. Detta trots att den arvsskatt som fanns fram till 2004 var progressiv med ett fribelopp för bröstarvingar på 70 000 kronor och en stigande beskattning upp till en högsta marginalskatt på 30 procent vid arv över 600 000 kronor. Forskarna reserverar sig och pekar på om arvsskatt öronmärks till att utjämna klyftorna mellan fattiga och rika blir nettoeffekten att den utjämnar förmögenheter.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.