Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Räntor, bostadsbubblor och framtida krascher. Det finns få saker som triggar igång nyhetsredaktioner som dessa ord.

I går var inget undantag. I stort sett alla medier gick i går i gång på nyheten att Konjunkturinstitutet varnar för en framtida krasch på bostadsmarknaden. Det visades, som vanligt, bilder från Stockholms innerstad där bostadsrättshusen står i rad. Det är här katastrofen ska komma.

Men frågan är om bilderna speglar den verkliga risken? Troligen inte. Visst kan priserna komma att sjunka något, men det är inte här det blir de största problemen.

Därför kan jag inte låta bli att fundera på om skräcken är mer personlig hos en och annan nyhetsredaktör…

Den stora faran finns för människor som bor på orter med en eller få arbetsgivare. Det kunde vi se när Saab stängde. I en mätning då alla villapriser steg i hela landet, hade de sjunkit med 20 procent i Trollhättan. Få ville flytta dit och många ville flytta därifrån för att ta jobb på andra orter. Där kan vi tala om krasch.

I början på 90-talet hade vi den stora fastighetskrisen. Det började med att priset på kommersiella fastigheter inte steg som förväntat och det ena fastighetsbolaget efter det andra fick problem, eftersom de fått stora lån baserat på framtida värden.

Krisen spred sig vidare till bostadsrätter och småhus och många föll i värde med 20-30 procent. Räntorna steg när kronan samtidigt skulle räddas och många fick plötsligt betala skyhöga boräntor.

Några år tidigare hade skattereformen minskat ränteavdragen kraftigt för många. Från att tidigare ha legat på toppen av inkomsten och gett avdrag med uppåt 80 procent fick vi en kapitalbeskattning och ränteavdrag på 30 procent. Många hade lockats att ta bolån i korg av olika valutor och när kronan släpptes fri hösten 1992 och sjönk med 20 procent steg dessa skulder med det motsvarande.

Det var verkligt tuffa tider.

Men hur var det för hushållen?

Visst blev lånen dyrare men de allra, allra flesta klarade av det. Och prisfallet påverkade bara de som var tvungna att sälja. Bankerna gjorde knappt några kreditförluster på hushållen trots räntechock och prisras.

På fem år, från 1990 till 1995, svängde hushållens sparande från minus 5 procent till plus 15 procent av BNP. Vi både betalade skyhöga räntor och vi amorterade ner lånen i rekordfart.  Vad som hände det var att vi drog in på allt annat. Arbetslösheten stack i väg, vi slutade klippa oss, vi köpte mycket mindre kläder, vi slutade gå på krogen – vi drog ned på allt för att klara våra bolån.

De få på bostadsmarknaden som inte klarade krisen var framför allt nybildade bostadsrättsföreningar i ytterförort eller på mindre orter. Samma fara finns i dag. Bor du i en nybildad förening löper du samma tredubbla risk i dag. Du har troligen höga lån, föreningen har höga lån och i stort sett alla dina grannar har höga lån. Samtidigt minskade efterfrågan på nya bostäder och då drabbas de mindre attraktiva mest.

Vad ligger då bakom krigsrubrikerna och bildvalen? Med risk för att leka amatörpsykolog tror jag att det handlar om nyhetsredaktörernas egna rädslor. Många av dem är ambitiösa människor som tagit sig från mindre orter och ofta enklare förhållanden, till storstäderna där de strävar efter att få det så bra som möjligt. Det innebär bland annat att skaffa sig en bostad som helst ligger innanför tullarna och gärna hänga med i inredningstrender.

Men så länge jobben finns kvar i media behöver de inte vara oroliga. De kommer att klara en, mer trolig, pyspunkan på bostadsmarknaden. Men när ni sliter hårt på redaktionerna får ni inte glömma bort att vårda kärleken. Att behöva sälja en bostad vid fel tillfälle på grund av en skilsmässa är inte roligt för högbelånade, oavsett bubblor och krascher.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.