Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Debattartikeln i DN om hushållens skulder som Ilija Batljan och Lennart Weiss skrev häromdagen inbjuder till reflektion.

Batljan och Weiss är kritiska till sättet att mäta skuldsättningen på och att Riksbankens alltför negativa bild av situationen kan bidra till en djup fastighetskris. Åtgärder har föreslagits av Riksbanken och politiker om att hushållen ska amortera mera, få sänkta ränteavdrag eller tuffare lånevillkor osv. Något som författarna varnar för. Sådana åtgärder skulle snarare få motsatt effekt och förvärra den bostadskris vi har i landet.

Det är intressanta bilder som debattörerna lyfter fram. Jämför man hushållens totala skulder med BNP hamnar Sverige inte på samma alarmerande nivå, internationellt sett, som när man jämför med hushållens disponibla inkomster. Dessutom, en beräkning av skulderna i förhållande till löneutrymmet, alltså bruttolön plus arbetsgivaravgifter, skulle vara mer rättvisande.

Författarna menar att svenskarna inte behöver reservera lika mycket pengar för barnomsorg och föräldraledighet som i andra länder. Skatter står för den omkostnaden i hög grad. Samtidigt finns det en ”innestående” tillgångssida genom att hushållen kan få del av sjukpenning vid sjukdom, a-kassa vid arbetslöshet och pension efter arbetslivet.

Debattörerna anser visst att det är ett problem att bopriser och skulderna ökar. Men menar att det krävs andra, långsiktiga, lösningar på hyressättning, bostadsbidrag, möjlighet att bygga upp sparkapital, skatt på kapitalvinst, byggplanefrågor och annat.

Att införa hårdare regelverk för låntagarna kan vara speciellt besvärande för unga hushåll, kan jag tycka, men även för äldre som behöver byta bostad. Det finns risker för generationskonflikter när politikerna inte i god tid har bäddat för en bättre fungerande bostadsmarknad utan sent omsider försöker hejda utvecklingen.

En sak som Batljan och Weiss vill slå hål på är att skulderna växer alltför snabbt. De säger att kurvan nu har planar ut. Nja, här kan behövas lite mer kött på benen. I fredags presenterade SCB finansmarknadsstatistiken som visar att skuldökningstakten är stigande. Som lägst var den nere i drygt 4 procent år 2012 från att ha varit uppe i nära 13 procent år 2005. I dagsläget är den ungefär 7 procent.

Procent säger dock inte allt. Räknar jag ut ökningen av skulderna per capita är vi nu uppe i nästan samma antal kronor som när skuldökningen var som störst, drygt 21 000 kronor mer på ett års sikt. Per invånare i Sverige.

Det är en kraftig ökning, inte tu tal om det. Och det finns självklart förklaringar. Nyproduktionen är inte billig, generationsskiften på bostadsmarknaden ger ökad belåning som naturlig följd samt att ROT-avdragen försämras och många försöker hinna med så mycket som möjligt innan årsskiftet.

En amorteringskultur behövs i Sverige. Vi har låg inflation och låntagarna får ingen stark draghjälp av den. Pensionerna kan knappast förväntas bli så mycket högre i framtiden och skuldkvoten på individnivå måste därför ned över tid. Vi verkar tro att vi stadigt kan öka på lånen för renoveringar och förbättringar eftersom värdet stiger hela tiden. Men det är inte hållbart i längden. Billiga bostadsalternativ växer inte på träd.

Om krav på amortering är rätt väg att gå är jag tveksamt till, men kanske är det tillräckligt som Ilija Batljan och Lennart Weiss säger att numera 8 av 10 hushåll faktiskt amorterar. Det behöver bara synas i att skuldernas storlek en dag inte växer lika mycket som idag.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.