Staten och kapitalet
börjar 22 feb 16:20

TeliaSonera gör ifrågasatta affärer i diktaturer.

Vattenfall investerar tungt i kolkraftverk i Tyskland.

De har gjort en gigantisk, men urusel affär i Holland.

Att det handlar om bolag med statligt ägande har återigen satt igång debatten i Sverige.

Klarar politiker av att driva bolag? Ska staten äga företag?

Om just detta handlar dagens Veckomagasin om.

Vi börjar med att titta på ett inslag.

Statens ägande av affärsdrivande verksamheter tycks vara en evighetsfråga.

Ägandet kan ha olika grunder.

Ibland ägs verksamheten för att man vill skydda vissa samhällsintressen

–som Samhall eller Systembolaget.

Ibland ägs de för att de är en god inkomstkälla för staten–

–som Vattenfall eller TeliaSonera.

De båda bolagen har en bakgrund som statliga verk med monopol.

Telia är resterna av det gamla Televerket som 1918 fick monopol på all teletrafik i Sverige.

Regleringen kom till för att få ordning på en vildvuxen och misslyckad marknad.

I Sverige fanns då runt 400 olika operatörer.

Marknaden skulle inte fungera med alla parallella jätteinvesteringar.

Att Televerket tog över är ett exempel på ett så kallat naturligt monopol.

Här samlas all telefoni. Till och med gipsänglarna i taket telefonerar.

I ljuset av de skandaler som omgärdat både Vattenfall och Telia–

–så är frågan om det inte var bättre styrning på verkstiden.

Henrik Jordahl på Institutet för näringslivsforskning har forskat kring just statens ägande.

Det som är bra med statliga verk är tydligheten i hur de styrs–

–och att styrningen är för en verksamhet som är tydligt offentlig.

Däremot företag som verkar på kommersiella, konkurrensutsatta marknader–

–har stora fördelar av att vara i aktiebolagsform.

Det ger bättre förutsättningar för att verka kommersiellt–

–men också för konkurrensneutralitet mellan statliga och privata företag.

Å andra sidan kan det hävdas att staten inte alltid är en effektiv ägare.

Trafikverket och järnvägens bekymmer kan vara ett exempel.

Men vad är då lösningen? Måste det privatiseras?

Företag som privatiseras i genomsnitt–

–i alla fall där konkurrensen fungerar väl, blir mer lönsamma och mer effektiva.

Kanske tyder detta på att man är bättre på–

–att leverera det kunderna vill ha och ger bättre service. Det är jag lite mindre säker på.

–Avgiftsfritt. Tack för det, Televerket. –Så enkelt att till och med ett barn klarar av det.

Med oss har vi Ulf Adelsohn, tidigare partiledare för Moderaterna och tidigare ordförande i SJ.

Vi har Sophie Nachemson-Ekwall som forskar kring bolagsstyrning vid Handelshögskolan i Stockholm.

Johan Norberg, liberal debattör och författare. Välkommen.

Vi hörde i inslaget hur flera statliga monopol blev statliga bolag.

Det pratades om ett slags naturliga monopol.

Det här gäller väl än i dag.

De grundläggande motiven till att ha en statlig ägare, vissa nationella och samhälleliga intressen–

–gäller de fortfarande?

Det beror på vad man har för ideologisk utgångspunkt.

Det finns de som har en ideologisk utgångspunkt att allt ska vara statligt, å andra att ingenting ska vara det.

I de allra flesta länder är det en blandning och det är enormt komplicerade frågor.

Du forskar kring bolagsstyrning och institutionernas ägande.

Det har funnits en diskussion om deras brist på aktivt ägande.

Kan staten ta den rollen som ett alternativ till institutionerna i dag?

Om jag först får bygga vidare på vad Ulf sa tidigare–

–så är det en ideologisk fråga vad staten ska äga.

Då kan man fråga sig var ideologin hör hemma.

Man kan se ideologin som nåt som kommer från individen.

Det vill säga hur vill jag som individ att samhället ska organiseras.

Det handlar om hur mycket inflytande staten ska ha och hur mycket individen ska ha.

Det skapar sen avvägningar för staten i sitt sätt att äga bolag.

Då blir inte statens ägande i själva bolaget en ideologisk fråga i sig.

Bolaget ska ju drivas lika effektivt och lika sunt–

–oavsett om det är staten, en privatperson...

En Persson i HM ska ha samma intressen som Peter Norman i Vattenfall.

Om vi kopplar på det institutionella ägandet, så ska även de kunna äga.

I Sverige tenderar vi att se en enda ägarform som den enda vettiga.

Det är ägaren av kött och blod, en individ–

–som vi kan förhålla oss till, samtala med och förstå. Har vi tur träffar vi personen på Ica.

Vad säger du, Johan? Du har skrivit att det är en ideologisk fråga.

Du tycker inte att staten ska äga bolag. Varför är det en ideologisk fråga?

Går man tillbaka några decennier så ser vi att idén om vad som var så samhällsviktigt och centralt–

–att staten måste hantera det, omfattade allting.

Vi hade låga förväntningar på att kunna ha konkurrensutsatta marknader.

Staten ägde hamburgerrestauranger och tv-tillverkare, Luxor...

Vi hade stål- och varvsindustri i statlig ägo

Sen har vi gått igenom tre decennier av privatiseringar.

Vi har insett att det varit möjligt och bättre att privatisera.

Den generella internationella utvärderingen...

Det hörde vi Henrik Jordahl nämna i inslaget.

Generellt ser vi att privatisering har effektiviserat verksamheten.

Det har gjort att vi fått bort mycket dödkött och monopoltendenser.

Frågan är varför vi inte ska gå vidare på den linjen.

Ett skäl är att det är svårt att uttala sig om staten är en bra ägare eller ej–

–för att det är svårt att utvärdera.

Men vi vet att när staten är ägare tar ingen annan ägare över–

–därför att de tror att de kan göra det ännu mer effektivt. Vi blockerar den lösning som finns.

Det är inte säkert att den specifika privata ägaren till det företaget är bättre än nån annan.

Men då finns alltid möjligheten att den som ser att de kan skapa ett större värde köper det.

Det är därför ett statligt ägande är en sämre lösning.

–Om vi tar de aktuella exemplen... –Vi kan inte släppa det här helt.

Det är i stora delar alldeles riktigt, men man ska vara klar över att marknaden inte alltid är perfekt.

Jag har i olika roller varit med och haft en liten del i offentlig regi.

I det här fallet gällde det sophämtning i Stockholm stad.

Det visade sig att staten hade 10 % av marknaden och entreprenören hade 90 %.

Så märkte vi att Gatukontoret skötte det här till lägre kostnad än vad entreprenörerna fick i sina avtal.

Då kom vi underfund med värdet av att ha en inblick i hur marknaden fungerar.

De som är ute på marknaden har en annan vision av hur det ska vara.

Vi kunde skärpa avtalen och fick det billigare.

Där ser man att det inte alltid är så enkelt som man vill göra det till.

Det andra är att det finns vissa funktioner, det är ideologiskt betingat, som staten ska ha ansvar för.

Det är min ideologiska övertygelse. Det finns de som står långt till vänster om mig och delar den uppfattningen.

Men det är inte så många som står till höger och helt avvisar det.

Vi får finna oss i att staten är och kommer att vara en ägare.

När det gäller SJ, då?

Transporter... Det är dessutom en värdekedja.

Varje tåg är bara inledningen till en stor hjärtrörelse–

–med hundratals olika anknytningar till tåg och bussar.

Bryter man den värdekedjan får man olika biljettsystem och tider och ingenting stämmer.

Det är en annan sak.

Men man ska ha en stor statlig aktör som har ett ansvar för att nationen förses med järnvägstransporter.

Om jag tolkar dig rätt ska man vara pragmatisk i de här frågorna.

Vad säger du om de här exemplen, Johan?

Man måste definiera vad vi har det statliga ägandet till.

Finns det en särskild verksamhet som är så central som inte kan fungera på en marknad–

–då är det ett argument som ska tas fram.

Problemet är att man blandar ihop alla dessa argument–

–även om det är rent affärsdrivande som "bra med stora intäkter till staten".

Det är delvis ett motsatt argument.

Om det bara är för samhällsnyttans skull ska man kanske inte ha så stora intäkter från det.

När jag tittar på det statliga ägandet i dag är det mer eller mindre en restpost.

Det är det som av olika skäl inte har privatiserats på ett ordentligt sätt.

Sen har man hittat på från politiskt håll olika argument–

–som ibland är att de är mer etiska än andra, de gör icke marknadsmässiga investeringar–

–som å andra sidan är så marknadsmässiga att de drar in större intäkter. Det går inte ihop.

Sophie, du var inne på att vi nästan har en religiös syn på statligt ägande.

Kan det vara en kvarleva från löntagarfondsdebatten som fortfarande infekterar hela diskussionen?

Den stora frågan är väl främst vad innebär det att skapa värde–

–och att det alltid är det privata näringslivet som skapar det effektiva värdet–

–där vi fördelar samhällsresurser på rätt sätt. Därmed är det rätt väg att gå.

Staten ska äga så lite som möjligt. Det finns alltid ett värde att ha det i privat ägo.

Man måste fråga sig vad det är för värde vi diskuterar.

Det som hänt på de här 30 åren som har varit en fantastisk effektivitetsvinst för samhället...

I det ligger inte bara att vi har avreglerat en del marknader hemma–

–som post- och telekommunikation och skolor, vi har även blivit av med valutaregleringar–

–och fått en liberalisering i Europa. Problemet är att det uppkommit ett nytt problem.

Det här värdeskapandet, aktieägarvärdet–

–har plötsligt blivit kortsiktigt. Det finns inte i modellen för värdeskapande.

Det är nåt slags heligt.

Men värdeskapande på kort sikt för den som kan stycka nu eller köpa snabbt och sälja vidare–

–är en sak. Värdeskapande på lång sikt, verkligt värdeskapande, är en annan sak.

Men gör staten det? Din kritik var att de inte ville investera de miljarder som krävdes.

–Det var väl en brist på långsiktighet? –Ägandet på den statliga sidan saknar fullkomligt...

...varje spår av struktur. Man har inte bestämt sig för vad staten ska äga och inte.

Om staten ska äga så ska det vara knutet till ansvarigt statsråd–

–ett departement som kan frågorna och har ett samhällsintresse av att driva dem.

I dag har staten ett konglomerat av olika företag som styrs från Finansdepartementet.

Då är staten ungefär som industrivärlden, ett investmentbolag.

Skulle det finnas nåt skäl till det borde det ligga under Näringsdepartementet.

Du talar om SJ. SJ är i dag en liten ynka rest av...

När jag var kommunikationsminister var det 50 000 anställda.

I dag är det uppdelat på en 10-20 bolag utan samordning med olika ägare.

Staten äger en del, privata äger en del, utlänningar äger en del, investmentbolag äger en del...

Det finns ingen samordning, struktur eller tanke.

Och framför allt inte en transportpolitisk tanke.

Det finns en utredning vars förslag är att man ska koncentrera innehaven till ett holdingbolag–

–där politikerna inte kan påverka lika mycket.

Politikerna påverkar allting och det kommer man aldrig ifrån.

Så fattar de också beslut rakt ut eftersom det är populärt. Man investerar och underhåller inte.

Om vi tar Vattenfalls affär i Holland, som det pratas om eftersom det köptes alldeles för dyrt.

Hade ett privat ägande inte gjort den affären? Är det ett typexempel på politisk klåfingrighet?

Man kan ha dåliga koncernchefer i det privata näringslivet–

–men uppenbart hade man elefantiasis på Vattenfall.

Jag har väldigt svårt att förstå, nu ska jag inte kritisera dem som satt då–

–hur man med svensk politik i bakgrunden kan köpa kolkraft för 100 miljarder.

Det står totalt i strid med hela det politiska tänkandet.

Du sa att SJ var en lekplats för okunniga politiker, har det gällt Vattenfall också?

Det har jag inte tillräcklig insikt om.

Det är skillnad på att ha varit ordförande i ett bolag i nio år och se det inifrån.

Jag kan inte bedöma hur privat ägare hade gjort–

–men jag har svårt att tro att de skulle göra såna här hiskliga affärer.

Det kan ni svara bättre på.

Apropå Vattenfall så har vi träffat Matts Ekman, som var vice vd i Vattenfall 2001-2006.

Han menar att bolaget borde privatiseras och hävdar–

–att köpet i Holland inte hade skett om styrningen varit mer professionell.

Det är möjligt att den inte hade skett då faktiskt.

Man hade kanske haft en annan styrelsesammansättning.

Man har varit mer lyhörd för marknadsreaktionen på en affär av den karaktären.

Det är en utomordentligt dålig affär som man har gjort.

Men börsbolag gör ju dåliga affärer hela tiden. Är det inte orättvist att skylla på ägaren i det här fallet?

Det här är en av Sveriges största affärer nånsin.

Redan vid beslutstillfället så fanns det–

–så mycket information om att det inte var en bra affär.

Men man har blurrat till det rätt mycket från ägarhåll under senare år–

–och kanske också från företagets sida.

Att man inte har hållit en klar affärsmässig linje–

–utan har blandat in ett antal politiska komponenter.

Det kan jag notera med min erfarenhet att man har svängt om när det gäller styrningen av Vattenfall–

–som förut var att klart och tydligt skapa värde, till att nu ha ett antal visioner.

Man ska vara bäst för kunden, man ska vara nummer ett för miljön.

Det blir otydligt.

Det är väldigt svårt för cheferna att kunna operera på ett effektivt och bra sätt och känna motivation.

Om vi kort uppehåller oss kring Nuon-affären.

Han var ganska tydlig med att regeringen... Mycket är deras fel.

Man hade informationen.

Johan, är den här affären ett exempel på hur affärssugna politiker har förstört värde?

Man kan säga att alla kan göra dåliga affärer och misstag.

Här är ett exempel på att Vattenfalls styrelse har gjort en helt annan värdering än vad andra gjort.

Det var väl extra mycket fel. Men det större problemet är att det inte finns nån kontroll.

På nåt vis har man nöjt sig med att det finns ägare i bakgrunden, staten.

Så länge de "clearar" det hela kör man på och gör vad som helst.

I ett vanligt företag hade det funnits ett tryck, med den kassa Vattenfall hade, på utdelning till ägare–

–och att titta på andra möjligheter. Det har varit ett imperiebyggande.

Inte bara med den här affären, utan i Tyskland kol- och kärnkraftverk...

Att bygga upp enorma investeringar som inte givit nån avkastning.

Den stora avkastningen för Vattenfall kommer från den vanliga produktionen i Sverige.

Det är nåt konstigt, som jag har svårt att se skulle hända på den...

"Blurrat till det", sa han. Då menar han hur Vattenfall har gått från att ha tydliga vinstkrav–

–till andra krav och miljömål.

Han menar att de inte går att förena. Det måste vara vinstkrav som styr. – Håller du med?

Jag måste ge mig in i den här diskussionen.

Vattenfall är inte de första som gjort en dålig affär.

Nuon-affären må vara dålig, men det är inte den sämsta som har gjorts.

Den absolut sämsta som det pratas om är StoraEnsos köp av Consolidated Paper.

Det är den främsta svenska investmentbanken... Det var Claes Dahlbäck som fattade beslutet.

Den som har yttersta ansvaret är förstås Peter Wallenberg.

Det fanns även finska intressenter. Att göra affärer är att ta risker.

Det är uppenbart att Vattenfall var sent ute på en marknad som var på väg att vända ner.

De hade för mycket pengar på grund av att det pågick en avreglering av elmarknaden i Europa.

Utsläppsrätterna som de handlade med gjorde att Vattenfall satt på för mycket pengar.

Det är klart att börsen borde ha värderat ner Vattenfall mycket tidigare.

Det är klart att Vattenfall borde ha fler ägare som påverkar styrningen av bolaget än bara staten–

–i en tid då staten fortfarande tror att den ska vara ganska passiv.

Det nya teamet på Finansdepartementet med Peter Norman och Erik Thedéen–

–har börjat förstå att de inte kan vara en passiv ägare.

De kan inte bara överlåta till aktiemarknaden–

–att sätta avkastningskrav och värden.

Man börjar nu svänga runt. Staten blir en mer synlig ägare.

Blir det inte svårt för ledningen i Vattenfall att både ha vinstkrav och ta hänsyn till miljön?

Detta är på kornet.

Sitter man i ett statligt företag har politikerna olika önskemål och krav.

Dels ett värdeökande. Ett bolag ska leverera en viss avkastning efter skatt och ha en viss likviditet.

Samtidigt finns ett politiskt krav att man ska stå för vissa tjänster.

Svenska folket har helt andra uppfattningar än vad politikerna har.

På SJ, när vi gjorde riskanalyser, hade vi längts upp i högra hörnet: största risken, största kostnaden–

–som var ägaren. Det vill säga statens beslut att plötsligt släppa loss marknaden–

–och göra våra investeringar värdelösa. Vad som helst kunde hända.

Staten ställde inte bara avkastningskrav, som inte överensstämde med folkmeningens–

–utan reglerade dessutom marknaden tvärsöver huvudet på oss utan att lyssna.

Det är omöjligt att leda ett företag under de förutsättningarna.

Statlig verksamhet ska vara strikt, styrd och entydig.

Vattenfall äger ju kärnkraft. Man har kontroll över elpriset. Man är viktig för miljön.

Är det då inte rätt att som aktiv ägare sätta andra krav än vinstkrav?

Jo, självklart.

Man ska vara stenhård om man har statliga företag, särskilt om de har monopol.

Man ska vara stenhård i sin styrning - rak och konsekvent.

–Vad säger du, Johan? –Det här är systemfelet med statligt företagande.

Man nöjer sig inte med att ha privata spelare och staten som sätter spelreglerna–

–som ska vara tydliga, öppna och transparenta. Man är både spelare och domare.

Då blandas rollerna ihop.

Tydliga vinstkrav så sköter vi visionerna på annat sätt.

Det sköter man genom regleringar, lagstiftning och beskattning.

På ett öppnare sätt än att bara ge vissa vinkar och hintar här och där.

Vad... – Förlåt, du skulle säga nåt.

Problemet med den ideologiska diskussionen är att den inte är verklig.

Vi kan tycka att staten är en jättedålig ägare till Vattenfall–

–men franska staten har stora intressen i el.

I Tyskland är delstaterna det. I Finland är finska staten involverad i Fortum.

Det är inte så att alternativet till svenska staten är den goda marknaden.

Staten har att spela en roll på den här marknaden.

Sen gäller det att hitta hur staten ska spela den rollen som ägare.

En stor del av bolagen borde ligga utanför departementen i nån slags holdingbolag.

Det är precis det som en utredning för ett år sen...

Vad ska då staten vara ägare för? Då håller jag med Johan.

Staten kan ju äga av vissa samhälleliga skäl. Vi har försvar, domstol, polisväsende.

Vi kan ha transportväsendet som fyller en viktig funktion för samhällets funktion...

En del av kritiken är att politiker lägger sig i. Finns det då inte en poäng att lägga det i ett holdingbolag–

–så att politikerna inte ska lägga sig i, men man har kvar styrmedlet...

I Finland har man en sån modell.

Varför ska staten då vara ägare?

Om det inte finns en samhällelig funktion eller en vikt för samhället att vara med–

–vad ska då staten vara ägare för?

I Finland finns Solidium som är ett statligt holdingbolag som sköts av affärsmän.

Det är enkelt att säga att om staten inte måste äga polisväsende och lite museum...

...vad ska då staten äga? I den idealiserade världen ska staten vara så liten som möjligt.

Men när alternativet till den svenska staten är andra stater–

–märker man att ägarmarknaden också är en marknad som utsätts för konkurrens–

–där olika ägare och länder slåss om makten. Vi har en stor del statskapitalism med Kina–

–som man brukar ta som exempel. Vi har statliga investeringsfonder från Arabvärlden och Ryssland.

Och med Vattenfall bidrar vi till detta i Europa?

Man får se den ägarmarknaden också som en konkurrensmarknad.

I Sverige har vi i dag private equity, riskkapitalsfonder.

Det finns alternativa ägarmodeller. Där är staten en bland flera spelare.

Har vi en tendens i Sverige att fnysa åt statligt ägande. Det är gamla Sovjet och fungerar inte.

Många av de mest framgångsrika tillväxtländerna har ett väldigt stort statligt inslag i sitt ägande.

Kina, Indien, Ryssland och även Braslien. Måste vi tänka om?

Bilden av statligt ägande har förändrats från gamla östtyska stålfabriker.

Samtidigt är det farligt att lockas av utvecklingsländernas reella ekonomiska framsteg–

–och tänka att allt i deras ekonomiska modell är ett föredöme.

Tittar man på det som har drivit det ekonomiska lyftet i Kina, Indien, Brasilien–

–så är det snarare entreprenöriella privata initiativ som sen har dragit med sig statssektorn.

Då kan det se ut som om det beror på att de länderna har större statligt inflytande.

Jag är inte så säker på att ägarna av Lenovo, det kinesiska dataföretaget, håller med.

De har blivit stora för att de har försökt få bort de statliga direktiven för hur styrelserna ska se ut.

Kan man vara säker på att statskapitalismen inte har spelat nån roll för de här ländernas framgångar?

Nej, men det är klart att det finns privata initiativ i alla länder.

Ett av de svenska framgångsrika företagen är Ericsson.

Skälet till det är att vi hade Televerket som var en bra upphandlare.

Vår läkemedelsindustri växte bland annat för att vi hade väldigt generösa landsting–

–som spenderade mycket på forskning och utveckling. Det är en statlig-privat samverkan–

–som bygger en ekonomi. En grej som stater har som faktiskt saknas på kapitalmarknaden–

–är förmågan att tänka långsiktigt.

Då behöver det inte vara protektionistiskt eller nationalistiskt–

–utan att de ska våga satsa längre fram i tiden precis som ett investmentbolag–

–som kan behålla sina innehav längre.

Det möjliggör att bygga en affär som är mer långsiktig. Det är också ett värde.

Agerar regeringen Reinfeldt som en långsiktig ägare?

Det är komplicerat och inte så lätt att svara på.

Det är uppenbart att staten är och ska vara en spelare. Man kan diskutera olika former.

Ett holdingbolag kan vara lämpligt. Bättre än ett departement–

–om man inte har nåt samhälleligt intresse av att driva det.

Har man det bör det sortera under det departement och den minister som är ansvarig för frågorna.

Ska det bara vara ett holdingbolag kan ju operan också ligga under Finansdepartementet.

Hur skulle ni recensera regeringen Reinfeldts inställning till statligt ägande?

Jag har varit väldigt kritisk i en fråga.

I övrigt kan ju inte säga att det här med Vattenfall är bra.

Men så här har det varit med alla regeringar. Vi har ingen given linje.

Det är olika mellan olika länder och olika regeringar.

Vi ska tala om det här på en halvtimme. Johan har det enklare med en klockren syn.

Du har det svårare för du forskar. Jag ser praktiskt på det. Staten kommer alltid att vara med.

Man ska ha en insyn i marknaden. Det kanske går via holdingbolag.

Men man ska absolut inte släppa viktiga funktioner helt fritt.

Säga vad man vill om företagare, men de har inte alltid långsiktighet–

–och har inte samhälleliga intressen som det främsta och ska inte heller ha det.

Vad säger du?

Teoretiskt sett kan staten vara mer långsiktigt–

–och göra investeringar som bär frukt på lång sikt, men vi måste se hur det fungerar i praktiken.

Då vet vi att politiker inte har långsiktiga drivkrafter.

Ofta är det fram till nästa val och visa enkla, tydliga resultat.

Med Vattenfall har regering efter regering bara kört på.

Sen har oppositionen sagt:

"Med en ideal statlig styrning skulle det produceras samhällsnytta, gröna investeringar och pengar."

Sen upprepas misstagen och oppositionen klagar. Då finns det ett systemfel där också.

Det finns marknadsmisslyckanden, men också politikmisslyckanden.

Ett sånt systemfel är att om man har en fruktbar affärsidé som privat företag–

–då kan man hämta in kapital om folk tror på idén.

Det är mycket svårare i en politisk process. Inte minst om man ska köpa kolkraftverk.

Därför vill man som statligt bolag sitta på en jättekassa och bara...

Vad säger du, Sophie? Staten som långsiktig ägare, hur fungerar det i verkligheten?

Man hamnade snett i Vattenfalldiskussionen. Det har varit en lång period av avregleringar på elmarknaden.

Då hade Vattenfall att välja mellan att bli uppköpta eller vara med och växa.

Vi sålde ut Sydkraft och Stockholms energi.

Det var fel.

Nu har vi åtminstone Vattenfall kvar, och...

–Vad skapar det för värde för oss ägare? –Det hade varit bra att bredda ägandet i Vattenfall.

Det är en stor koloss och en marknad i förändring. Det är bra om det finns flera ägare.

Vi har ett gäng familjeföretag som har stora dominerande ägare, men ändå finns på börsen.

Det tycker de flesta är bra. Det är bra att HM är på börsen–

–så att de måste sträcka på sig varje dag, även om de äger 70 % av bolaget.

Så kan det vara även för Vattenfall.

Det är rätt att det ska finnas ett statligt ägande. Det kan vara dominerande.

Men det är en form av många. Som ni hör så är det komplicerat och mångfacetterat–

–att det finns skäl för mycket, mycket...

Vi har ändå kommit ett litet steg på vägen i diskussionen.

Tack så hemskt mycket för att ni var med och diskuterade.

Tack för att ni har tittat. Hela intervjun med Matts Ekman finns på vår sajt.

Veckomagasinet är tillbaka nästa vecka. På återseende!

Staten och kapitalet

Affärerna i Telia Sonera och Vattenfall har aktualiserat frågan om staten ska äga bolag. Detta är frågan för denna upplagan av Veckomagasinet.

Ulf Adelsohn, fd styrelseordförande i SJ, hävdar att frågan inte är enkel. ”Marknaden är inte alltid perfekt”, säger han.

Författaren och debattören Johan Norberg ser det som en ideologisk fråga där staten inte ska äga bolag. Staten kan inte vara både spelare och domare. 

Sophie Nachemson-Ekwall, som forskar i ägarstyrningsfrågor på Handelsgögskolan i Stockholm, hävdar att staten kan spela en roll som långsiktig ägare.

Se hela intervjun med Matts Ekman här.

Programledare: Pontus Herin.

 

Johan NorbergSophie Nachemson-EkwallStatligt ägandeTelia SoneraUlf AdelsohnVattenfall